I går morse tog Veronica, Marita och jag tåget upp till Stockholm. Vi skulle ha styrelsemöte hos Åsa B, det var jätte trevligt möte och god mat, tack så mycket Åsa. Sannas dotter hade bakat jätte god kaka till kaffet, mums.

Marita bröt ju benet för en vecka sedan men det skulle nog inte vara några problem vi hade ordnat så att Jenny L hämtade oss utanför centralen.
- Inga problem sa jag till Marita vi åker ju från dörr till dörr.

På morgon undrade Veronica varför i hela friden jag skulle släpa runt på en tre bens pall? Jo för att Marita skulle ha benet på den på tåget.
Det visade sig efteråt att den pallen var det bästa jag hade tagit med mig :)
På tåget upp gick vi och satte oss i Bistron och åt frukost, jätte trevligt hade vi och tiden gick hur fort som helst!

Efter mötet körde Jenny oss till stationen igen, tack så mycket Jenny!!

Vi var där i god tid för att kunna ta det lugnt fram till tåget. Vi letade efter en vagn till Marita men vi hittade bara en väskvagn utan botten.
Men det gick bra vi hittade spåret och satte oss och väntade. Det började köra ihop sig där på stationen. Det ena utropet efter den andra om att det hade hänt en olyckshändelse med ett tåg söderut (ett tåg som hade spårat ut) så folk blev tillsagda att gå till bussterminalen. Ja ha undrar hur det blir med vårat tåg?
Mycket riktigt samma sak för oss. Den långa vandringen började, två rulltrappor för stackars Marita och en evig lång väntan i kö.
Tur att pallen var med :)
I bussterminalen fanns inga högtalare en stackars tant från SJ fick stå på en bänk och vråla ut olika destinationer och vart folket skulle gå.
Det var minst 6 tåg som var drabbade. Efter ca 1,5 timma kom vi på en buss till Flemingsberg. När vi äntligen fick plats på en buss sa busschauffören att det var den 12:e bussen till Flemingsberg.
I Flemingsberg fick vi vänta ytterligare 1,5 timma innan det kom något tåg till Göteborg. När det väl kom ett tåg till Gbg så var det ju inte bara vi som skulle med det!!

Till slut fick Marita en plats och Veronica satte sig på den värdefulla pallen och jag i hennes knä!
Men alla (nästan alla) på tåget var på gott humör och alla hjälpte varandra, Just då var det ju väldigt tröttsamt att komma till Gbg 01.30 på natten istället för 22.17 men om en vecka så skrattar vi nog åt det. Men stackars Marita kände sig som hon var överkörd av tåget när hon väl kom hem, ont i händer, axlar och ben.

Ja den resan glömmer man inte i första taget!